Alla hus behöver kärlek

Det var länge sedan den fick lite kärlek: smedjan, garaget eller vad vi ska kalla den. Fick veta häromdagen att en tioåring i byn tycker det är ruggigt att gå förbi den där "boa". Rädd att nån gömmer sig därinne. Jag hoppas det ska bli förändring på det. En kompis till mig var på besök i somras och sa innan hon åkte att hon hoppades jag hade snyggat till det lilla huset nästa gång hon kom. Så jag hade inget val...

Det började som en smedja i början på 1900-talet. Första delen av 1940-talet var det en cykelreparatör som höll till där. Men så blev det garage och därmed försvann även eldstaden, ässjan, och skorstenen.

Jag kan inte annat än tycka det är charmigt med sina sneda fönster och allt. Marken har förmodligen sjunkit under åren och det har gjorts försök att rätta till det men det har inte lyckats så väl.

Färg brukar ju göra susen så därför har Birgitta och jag tagit oss an det. Det var lite murket här och var kring fönstren. Nu har vi inte anlitat anställd hantverkare utan fixat till det lite med bistånd från grannarna.

Fönstren krävde en hel del kitt, några nya glasrutor och beslag och färg. Grannen Sölve bistod oss med hjälp på den fronten. Han kunde plocka fram fönsterrutor ur sitt förråd och göra nya beslag.

Dörrarna var lappade med masonit längs ner. Den var dålig, men jag hittade nya i verkstan. Det fanns flera lager färg på dörrarna men jag bestämde mig för en mörkt brun linoljefärg.

 

Nu är det taket kvar att ta itu med. Det är det enda taket av alla husen på tomten som inte fått någon översyn de senaste tio åren. Och det ser inte bra ut. Bara att börja plocka ner tegelpannorna.

Fri sikt och mycket bränsle

Som jag skrev den 7 augusti hade en granne börjat fälla dungen med stora alar på andra sidan vägen från mitt hus sett. Träden skymde sikten för mig en hel del.

Nu är det sista trädet nedtaget och jag har fri sikt.

Dessutom har det resulterat i värme åt mig för flera år framåt. Idag har vi klyvt och staplat den sista vedpinnen.

Grinden tillbaka på sin plats

 Hur länge höll man på med att färglägga foton? Kanske tills färgbilder blev mera vanliga. Men minst 50 år måste den här tavlan vara och kanske 60 också. Det betyder att grinden är minst lika gammal och mer.

Efter att ha stått flera år i ett mörkt hörn i verkstan, blev den återupptäckt av mig som var jätteglad över att den fanns kvar. Den bars ut i ljuset och fick först tvättas av ordentligt.

Även om den såg välbevarad ut, märkte jag att nedre brädan och ena kanten var murken. De behövde bytas ut.

Jag anlitade Roland som jobbat som möbelsnickare och är allmänt praktisk. Han tog loss de murkna och så följdes vi åt till XL-bygg. Problemet var att de murkna plankorna var 50 mm tjocka. Standardmåtten numera är 45 mm. Men när vi frågade hur vi skulle lösa det, visade det sig att det fanns lärkträ som blivit över från en annan beställning. Dessa var 50 mm! Bättre träslag kan man ju inte ha om man vill att det ska hålla länge.

Så fortsatte arbetet med att skrapa och slipa och till sist måla med vit linoljefärg.

Grindstolparna målades med grå betongfärg och järnkanterna blev faluröda med hjälp av linoljefärg. Nu är grinden där den ska vara och kommer att pryda sin plats i många år till.