Promenad med kikare och kamera

Eftersom jag har en hundledig helg (som det brukar vara då jag jobbar helger) passade jag i kväll på att ta en egen promenad längs den gamla byvägen som numera fungerar som traktorväg och promenadstråk. Sigge brukar bli otålig om jag ska stå stilla och titta på fåglar. Men nu kunde jag bestämma min egen takt och använda både kikare och kamera.

Lärkorna sjöng överallt och hävdade sina revir. Jag kunde också konstatera att de mindre flockar som flyger upp och låter zip-zip-zip förmodligen är som jag redan trodde ängspiplärkor.

Tranparet varnade en stund när de fick se mig men bestämde sig sedan för att jag inte utgjorde någon fara så de höll bara ett vakande öga på mig. Ända sedan jag flyttade hit för snart fyra år sen har det varje år funnits ett tranpar. I år blev jag lite bekymrad eftersom det först bara var en trana och dess rop lät så vemodiga. Jag befarade att partnern hade förolyckats. Men efter en tid dök det upp en till. Om det var den gamla som bara var försenad eller om det blev ett nytt äktenskap vet jag inte. Tranor håller ju annars ihop hela livet.
 

Mitt egentliga mål var att kolla vad som håller till i holken på en elstolpe. En granne berättade att det var något som varnade så mycket när hon kom i närheten.

Det visade sig att det var tornfalkar. Honan satt och spanade på mig men tyckte tydligen inte heller att jag verkade farlig. Tänk att jag verkar så oförarglig! Och det är jag ju också.